Text 44

Hotel Frances i Nya Athen, egentligen var det det andra Nya Athen i galaxen, men kolonin hade blivit så framgångsrik att det helt övertagit namnet. De har till och med byggt upp forna byggnader från det första Athen, det vill säga från det som ligger på jorden, där de gamla grekerna kom ifrån.

Hotel Francis var bilden av lyx. 150 våningar högt, flera restauranger, fler betjänter än gäster, de senaste modet inom möblemang, de bästa sängarna, listan kan göras oändligt lång. Kort sagt, hit går endast de som har så mycket pengar att de aldrig behöver bära dem på sig.

Nya Athen var egentligen till början en Djinn koloni. Vilket betyder att Frances från början var en byggnad byggd av Djinnerna. Alltså är den fruktansvärt stabil i sin konstruktion, men var från början endast en fyrkantig grå klump. Vacker arkitektur, eller konstnärlighet i stort, är en av Djinnernas stora svagheter. Men funktionalitet kan de, och därmed stabilitet.
För att riva huset skulle det behövas minst femtio sprängladdningar utspridda på fem olika våningar. Dessutom har det också en osynlig sköld som skyddar det mot yttre anfall.
Men det som en gång hade varit en militär central hade nu gjorts om till detta fantastiska Hotel.

Såklart hade det funnit en baktanke med att överge kolonin, bit för bit. Så att människorna knappt märkte att Djinnerna släppte taget, så det kändes som om det hade varit en mänsklig koloni hela tiden. Och bygget nyttjades fortfarande av Djinner. Även om människorna var omedvetna om det.
-
I en av de mindre restaurangerna, vid ett bord precis vid fönstret på 43dje våningen satt två män. En herre i ljus klädsel och en i mörk. Den mörk-klädde hade med sig tre livvakter som stod bakom honom. Inte särskilt diskret, men det sände ut det meddelandet han önskade sig. Att han ville bli lämnad ifred.

“Det är helt oacceptabelt.” Konstaterade mannen och lutade sig tillbaka.
“Om ni inte har resurserna Herr Idoni, är det här ett stort slöseri med min tid.”
“Det är inte pengarna som är problemet. 70 procent i förskott? Det är oacceptabelt. Ingen legoknekt tar mer än hälften-”
“Och om det var en legoknekt som ni sökte, hade jag hållit med.” Avbröt den ljusklädda mannen honom. “Men det här gäller en kontraktör. Dessutom en utav de bästa på marknaden. 70% i förväg, 30% när kontraktet är avslutat. Ingen Hållare på marknaden tar mindre än det.”

Mellan dem på bordet stod en liten svart kub som projicerade en bild. Det var en helbild på en ung kvinna, framifrån, bakifrån och i profil. Under bilden stod det en summa som innehöll en väldans massa nollor. Idoni tog ett långsamt andetag och var märkbart irriterad över kravet.

“Se det från min vinkel här. Om jag inte blir nöjd med de.. tjänster du säljer, är 70% ett väldigt högt pris.”
Det var som om han hade gett en av sina livvakter en signal. För plötsligt tog hon ett steg framåt och la demonstrativt en hand på pistolen hon hade i sidohölstret. Den ljusklädda mannen vände blicken mot henne utan att röra på huvudet.

“Jag kommer tolka det här som ett hot.” Sa han lugnt. “Och jag kommer ge dig en chans till. Du har tre val. Det första att du inte kan acceptera de krav jag ställer, reser dig upp och går härifrån. Det andra att ni godkänner kontraktet. Tredje är att ni insisterar på att fortsätta försöka hota mig. Och då kommer jag göra er tjänsten att eliminera a era svagheter. En, efter en.”
“Mina svagheter?”

Mannen gjorde en svepande rörelse mot kuben och bilden på kvinnan byttes ut till en rad av bilder som föreställde flera olika personer. Personal som var nära och kära till den mörkt klädde mannen mitt emot. Efter att han känt igen sin fru, barn, släktingar och vänner tecknade han åt sin livvakt att ta ett steg tillbaka. Så log han och viftade med handen som för att vifta undan stämningen.
“Ni är en välinformerad man.”
“Det tillhör branchen.”
“Hmm.” Idoni nickade. “Jag tar kontraktet.” Bekräftade han och samma livvakt som innan framfört hotet tog nu upp en apparat och såg till att pengarna blev överförda. Den ljusklädda mannen nickade nöjt när bekräftelsen av transaktionen dök upp.

“Ni har tur, herr Idoni.” Mannen ställde sig upp och plockade upp den svarta kuben. “Normalt sett kan det ta upp till en vecka innan kontraktören infinner sig. Men för tillfället så vet jag precis vart hon är. Var god följ mig.”

Han ledsagade sin nye kund till hotellets hissed är han tryckte fram en gömd panel.
Till mitt privata rum, tack. Hissen ljöd till som svar och sattes i rörelse. Neråt, ner under källarnivå
“Jag visste inte att hotell Frances tillhandahöll privata rum.”
“Det gör de inte.” Konstaterade mannen. “Men jag äger 47% utav hotellets aktier. Så de gör undantag.”

Om sanningen skulle fram så ägde han hela våningen som mötet hade ägt rum i. Hela restaurangen var en plats designad för honom att göra affärer i. Alla gäster, all personal som var där, var anställda utav honom och redo att agera på hans order. Eller om hans säkerhet vore hotad.

Hissdörrarna gled upp och visade en ljus, steril miljö. Efter en kort promenad i en ljusblå korridor öppnades sig ett helt vitt rum. Rummet var avdelat av en glasskiva från golv till tak. På den andra sidan av skivan stod en kvinna.
Runt hennes fotleder var det metallbojor som var fastsatta i golvet, hon kunde alltså inte flytta på fötterna. Benen var utan restriktioner men bröstkorgen var täckt av en metall som verkade precis formad efter hennes kroppsform. Från ryggen löpte det en metallarm som var fäst i taket. Den tvingade henne att luta sig framåt i en 50 graders vinkel. Yttligare fyra armar var färsta i taket och ledde ner till samma sorts fjättring. Två som låste hennes armbågar i vinkel och två som satt över hennes handflata och mellan hennes fingrar. Så hon kunde röra fingrarna, men inte handleden.
Till sist bar hon ett visir som täckte ögonen och näsan och satt som en V-formar ring runt huvudet. Idoni hade svårt att ta ögonen ifrån henne.

Förutom sina bojor bar hon mörka kläder, och en lång tjock svar fläta hängde ner över axeln. Men hon verkade inte röra sig det minsta.

“Er kontraktör, Herr Idoni.”  Mannen gjorde en svepande gest mot kvinnan och fortsatte till en panel uppsatt på rummets kortsida.

“Hon verkar inte helt… riskfri, att släppa lös..”
“Oroa er inte. För tillfället är hon helt harmlös.” Han log för sig själv. “Nåja, harmlös är kanske inte en helt korrekt beskrivning.” Med ett kommando höjdes glasskivan upp i taket och mannen vände sig mot kvinnan med en liten svart cylinder i handen.
“Är hon vid medvetande?” Frågade Idoni tvekande och tog ett steg närmre.
“Fullkomligt.” Mannen stannade bredvid kvinnan. “Sophia, hälsa på din nya kund.”
“God middag.” Svarade hon. “Jag skulle ta er i hand men jag är lite… uppbunden.” Rösten var mörk och femenin. Lugn och kontrollerad.