Text 38

Eydis tittade försiktigt in genom dörren, men såg inget. Så hon gick närmre och då hörde hon kvinna ropa på henne.
“Vad väntar du på! Kom in eller stanna ute, se i alla fall till att stänga dörren. Det är kallt om du inte märkt det!”

De rappa orden fick fart på henne och Hon nästan skuttade över tröskeln och slog ingen dörren bakom sig. Hon drog skorna längs med mattan för att dra av snön och så såg hon upp.
Det var ett stort rum fyllt av värme och ljus. Vid kortväggen var en stor eldstad som sprakade och brann. Det låg pälsar utbredda på ett välputsat trägolv. Stolar, bord och.. en disk. Var det här ett värdshus? Hon såg sig om och tittade ut, så in igen, och ut...

“Det har huset är större på insidan än på utsidan.” Sa hon plötsligt.
“Åh verkligen?” Hörde hon kvinnan från vad hon antog var köket. Mycket riktigt kom hon ut med ett par skålar som rykte av värme. “Sätt dig.” Kom befallningen och hon ställde en skål vid en stol och satte sig själv ner på en annan. Eydis tvekade och tog korta långsamma steg. “Det kommer hinna bli kallt om du rör dig i den takten.”

Hon gick fram och satte sig ner. När hon höjde på skeden och kände doften av maten förstod hon hur hungrig hon var, och hur länge hon måste ha varit ute i kylan.

Så utan att tveka började hon äta på den tjocka soppan som givits henne, men hon kastade inte i sig maten. Hon tog det lugnt och försiktigt. Kvinnan tittade upp på henne då och då under tiden. Eydis kunde inte avgöra hur gammal hon var. Hon såg ut att vara någonting runt 50, men hon hade åldrats väl, och kändes ändå äldre. Så kom hon ihåg vad konungen hade sagt om att Älvingar inte åldrade om de inte ville.

Men varför skulle någon välja att sluta åldras vid femtio? Skulle man inte göra det medan man var ung och vacker, som konung- Hon vill inte avsluta den tanken.

Fast då var kvinnan tvungen att vara en Älvinge själv. Och det var väl inte möjligt? Alla magiker fångades upp utav riket. Men hon hade ju sluppit igenom. Fast när hon tänkte efter var det nog bara Älvingar som hade chansen att undvika upptäckt, eftersom de föddes med den svaga blå färgen på vingarna.
Var det möjligt? Kunde kvinnan till och med vara som hon? En Älvinge som lyckats undfly Konungen?

“Mätt?” Frågade hon när Eydis tömt skålen.
“Det var gott, tack så mycket.”
“Bra. Ge dig iväg då.”
“Va?”
“Ge dig iväg. Du var väl hungrig och vilse? Nå då är du inte hungrig längre. Eller kan du betala för ett rum?”
“Neeej jag-”

Dörren öppnades igen och in steg en mörkt klädd man som stannade upp när han såg kvinnan och Eydis.
“Du är tidig.” Sa kvinnan och han stängde dörren bakom sig, men han svarade inte henne.
Han tog inte av sig sina ytterkläder när han vände mot vänster. Kvinnan tittade mot Eydis igen som följde honom med en underlig blick.
“Känner du igen honom?” Frågade hon.
“Va?” Hon vände sig mot kvinnan igen med ett förvånat uttryck. “Nej.. jo-nej. Något känns… bekant bara.”
“Loki-”
“Jag trodde inte du tog emot främlingar.” Sa han snabbt och mötte hennes blick.
“Flickan var trött och hungrig.” Log hon, nästan ljuvt.
“Så du tänker bjuda henne på mat och husrum?”
“Det är ju kallt ute.”