Text 28

((Njall älskade mig alltid, jag har har förstått det, till sist. Ett tag hatade han mig, han försökte, och kom fram till att det inte gick. Vi växte upp tillsammans, hans familj var som en säker tillflykt för mig. Vi blev tonåringar tillsammans och fick våra första kyssar, men inte utav varandra.))

De läser upp hans brott, ett efter ett. Men ingen lyssnar. Folksamlingen skriker för mycket. Vakter försöker lugna ner stämningen lite halvhjärtat, men de vill ha uppståndelsen. Rykten blir värre ju längre de sprider sig, och den här händelsen är redan illa så som den är.

Jag har suttit på huk, och när jag ser bödeln ta sitt vapen reser jag mig upp. Det kommer inte ta lång tid innan någon utav de bevingade lägger märke till mig nu, men kommer de göra något om jag väljer att bara bevittna? Precis som jag har vänner hos rebellerna så känner jag flera utav överkonungens bevingade riddare, några är rentav mina vänner. En av dem är min bror.

Just nu spelar vän eller fiende ingen roll.
- - - - - - - - - - - - - - - - -

Det var nära gryning när Eydis kom fram till huvudstaden. Hon såg mot horisonten där solens strålar precis sken upp jordens rund. I Moheidur var det fortfarande veckor kvar innan solen skulle gå upp om dagarna. Man kunde inte påstå att det var varmt, men det låg ingen snö på vägarna, här levde det magiker som städade gatorna varje dag och höll det snyggt och prydligt.

Men att se sig omkring och beundra skönheten var det sista som Eydis hade i åtanke. Allt hon såg var slottet som låg i mitten av staden, lite högre upp än allt annat. Stort, ståtligt, och med ytterst lite fantasi; hotfullt.

Efter en kort fundering hade hon funnit en enkel lösning till sitt problem. Allt hon behövde göra var att döda konungen. Om han inte fanns, fanns inte hotet. Hon behövde inte frukta att bli tillfångatagen, hennes bror skulle inte gå i imperiets koppel, rebellerna skulle inte få äran över att ha störtat konungen. Hon och Njall kunde återvända till Moheidur, glömma det som hänt och leva som förr.

Ett ögonblick senare var hon på slottets murar. Hon märkte inte av tröttheten som spred sig i kropp och sinne. Hon hade aldrig använt magi på det här sättet förut. Rest flera mil med övertygelsen att hon skulle döda någon. Någon hon inte kände, eller ens hade sett. Det enda som ledsagade henne var en känsla. Något sa åt henne vart hon skulle ta vägen, och hon litade på den känslan fullkomlig.

Det var som om hon såg ett ljus i slottets mitt. Det lös åt henne, genom tavlor, golv och stenväggar. Hon tog ett djupt andetag och höll det. För att försöka förbereda sig. För att trycka undan nervositeten som först nu kom ikapp henne. Hon slöt ögonen hårt och och när hon öppnade dem igen stod hon i en varm väl upplyst sal.

Det var en stor vacker sal, väl dekorerad med vävda mattor som hängde på väggarna. Golvet var strött med torkad ljung och halm. Det brann en stor brasa på ena kortsidan och ljus var tända överallt. Det fanns inga fönster eftersom det var långt in i slottet. Men dörrarna var dekorerade med draperier som om de vore fönster.

Bordet     var dukat med en god vällagad måltid. Passande för en kung. Men Eydis såg varesig dekorationer av guld eller silver, träsniderier, vävda mattor eller jakt-trofeer. Bordet stod emellan dem. Men på andra sidan, lugnt ätandes till för några sekunder sedan, satt överkonungen Grimur.

Det var en gammal man som tittade upp på henne. Grått hår som var flätat bakåt, ett gulddiadem löpte runt huvudet. Hans ögon var gråa med en svag hint av blått. Ljus fläckig hy, och klädd i varmt mjukt ylle. Han såg knappt förvånad ut när deras blickar möttes. Han reagerade inte med panik, utan satt lugnt kvar, förde en silversked till munnen och drack sin varma soppa.

Eydis hade bestämt sig. Hon skulle döda Konungen, och han satt framför henne. Försvarslös. Hon höjde sina armar och hennes rygg fullkomligt exploderade av ljus, så mycket magi lade hon i den här attacken.
Men innan hon hann frigöra energin slöt sig två händer runt vardera av hennes handleder. Till vänster stod en ung man med silverskimmrande vingar på ryggen och vid hennes andra sida en äldre kvinna med samma sorts vingar. Hon skrek till när en skarp smärta strömmade från deras grepp genom hela kroppen. Eydis tvingades ner på knä av sina smärtor och ögonen tårades.

Överkonung Grimur tog yttligare en sked av soppan och svalde.
“Herre.” Det var kvinnan som talade.
Konungen höjde handen så hon skulle förbli tyst, han tog en sked till från soppan och svalde den. Sedan vinkade han till sig betjänten bakom sig som började duka av när konungen reste sig.

De två bevingade riddarna vände på sig med Eydis fortfarande emellan dem. Konungen tvättade sina händer i en skål med vatten som en annan betjänt bar fram till honom, och torkade sig på en vit linneduk som låg över betjäntens arm. Så vände han till sist sin uppmärksamhet till Eydis. Hon hängde med huvudet och konungen gestikulerade att de skulle få henne att se på honom. Mannnen tog tag i hennes hår och höjde hennes ansikte.
Eydis gnällde till och vågade knappt öppna ögonen. Hennes andetag darrade.

“Lämna oss ensamma.” Begärde Överkonungen Grimur.
“Herre! Hon har magi. Och om jag inte misstar mig är hon en älvv-”
“Mysla.” Hans röst var kort, mörk och hård, och den fick tyst på kvinnan.

Det var en lättnadens flämtning Eydis andades när de släppte henne. Även om smärtan fortfarande pulsade svagt genom hela hennes kropp.
De två bevingade bugade mot sin herre och sedan beordrade kvinnan som konungen kallat för Mysla att alla, alla, skulle lämna salen. Betjänterna försvann snabbt, vana vid att lyda order snabbt och effektivt. Men både Mysla och den yngre mannen var tveksamma till att lämna sin herre ensam tillsammans med någon som precis hade försökt mörda honom. Men konungen väntade tålmodigt på att de skulle bli ensamma.

Och när dörren stängdes log han på ett snett okynnigt leende som inte verkade helt passande för en man i hans ålder. Han skakade lite på huvudet.
“Det där var väll inte helt genomtänkt, Eydis?” Hon tittade upp på honom, förvånad över att han sa hennes namn. “Nej, jag kan inte läsa dina tankar, om det är det du funderar på. Res dig upp.” Befallde han och Eydis tvingade sig upp på benen. Han stod med armarna i kors och väntade. “Bra, kom med.”

Han vände sig mot en av dörrarna och öppnade den. Den ledde in till en större sal, en vackrare sal. Den lystes upp utav kristaller som hade ett inre sken. Vissa bevingade kunde skapa sådana stenar, om de bara var av rätt material,  det visste hon. Men hon hade aldrig lyckats hitta rätt sorts kristall. Tydligen var de väldigt ovanliga, och därför hade de också ett ofantligt värde.
Att ha den här mängden kristaller till att lysa upp en sådan sal skvallrade högt om rikedomar. Den här gången kunde hon inte låta bli att se sig omkring. Allt var så vackert, så perfekt. Och vid ena kortsidan stod en stor, väl utsmyckad, tron. Den var upphöjd på ett podie, så att konungen alltid satt höge än alla andra. Det var plats att duka fram bord och stolar, men just nu var salen helt tom.

“Lämna oss.” Ljöd hans stämma och Eydis hörde hur dörrar öppnades och stängdes när betjänterna tog sig ut. Hon hade inte ens sett varker betjänter eller dörrar. De var dolda bakom långa draperir av tyg.

“Jag vet vem du är, Eydis, för att din bror är i min tjänst. Och du är mycket lik honom till utseendet.” Han gick fram till tronen och la handen på enda armstödet, tittade en stund på dekorationerna och vände sedan blicken till flickan igen.
Hon visste inte riktigt vad hon skulle ta vägen, eller vad som skulle hända. Om hon försökte döda honom nu, skulle de två riddarna dyka upp från ingenstans igen?

“Eydis.” Hans röst fick henne att rycka till och hon vände blicken mot honom. “Varför försökte du döda mig?” Hans röst var lugn och stadig. Men hon visste inte vad hon skulle svara, så hon vände bort blicken och kände nervositeten sprida sig genom hela kroppen.
“Eydis.” Sa han igen. “Du kan väll tala?” Han sa det halvt på skämt och log lite.
“Jag.. jag vet inte.” Svarade hon med blicken mot marken.
“Varför tror du att du försökte döda mig?”

Hans röst var så lugn och vänlig att hon nästan fick panik. Här var en man som hon för några minuter sedan försökt mörda, och nu stod han lugnt och sansat och talade till henne som om hon var ett olydigt barn som var tvungen att förstå att hon gjort fel. Det gjorde henne nervös, och nästan gråtfärdig.

“Jag tror..” Fortsatte han. “Att du har fått fel bild utav mig. En människa färdas inte hundratals mil på en enda natt för att döda någon som de inte har en uppfattning om. Kanske skyller du på mig för att du växt upp utan en bror. Kanske är du arg för att du blivit orättvist behandlad.. kanske för att vi tog din bror och inte dig?”

Hennes huvud flög upp och nu mötte hon hans blick. Genast var det något som vaknade till liv inuti henne och ett litet frö av trots satte sig i hennes blick.

“Nej, jag trodde inte det heller.” Han skrattade tyst. “Det är många som är avundsjuka på att deras syskon får ta tjänst hos Imperiet, medan de själva är för svaga för att vi ska ha någon användning för dem. Ja, det låter kallt, men vi kan inte föda och fostra alla Blåvingar vars bror eller syster färdas till oss.. Men inte du, Eydis. Du ser värdet i din frihet och makten i dina vingar.” Han tystnade och såg på hennes avvaktande blick. Med ett par steg var han framme vid kanten och höll ut handen till henne. “Kom upp hit, jag vill visa dig något.”

Hon tvekade först och han försökte nicka åt henne. Till sist tog hon själv klivet upp för kanten, och höll sig en bit bort från honom. Konungen log och slöt handen, gick fram till tronen och vinkade fram henne. Men hon ville fortfarande inte vara i närheten av honom, fortfarande rädd och osäker.

“Eydis, du försökte döda mig. Om jag hade velat göra dig illa hade du suttit i fängelset nu. Kom, låt mig visa dig något. En hemlighet som inte många vet. Din egen bror är en utav dem som jag litar på så pass mycket att jag avslöjat den för honom. Men du och jag, Eydis, vi har något gemensamt.”

Hon blev nyfiken. Vad kunde det vara som hon och den här gamle mannen hade gemensamt? De levde i helt olika världar. Från födseln har deras liv skilt sig. Vad fanns där som de båda delade? Så hon tog chansen och gick fram till tronen. Han tog ett steg emot henne och hon tvingade sig själv att stå kvar.

Överkonungen Grimur höjde sina händer till brösthöjd, tog tag med högerhanden runt en ring som satt på vänster pekfinger, drog av den och la den på tronen armstöd.
Det hände långsamt, men nog hände det något. Från ryggen på den gamle mannen avtecknade sig.. vingar. I en klar vit färg bildades konturerna av vingar. Eydis gapade av förvåning och när ögonen långsamt, skiftade från grå till gula tog hon ett steg bakåt. Men konungen följde efter henne och tog tag i hennes handled.

Hans fläckiga rynkiga hud tonade bort och lämnade kvar en slät ljus hy. Den gamle mannen försvann och ersattes av en man som inte var mycket äldre än henne själv. Han log, brett. Instinktivt försökte Eydis ta ett steg till tillbaka men han höll kvar henne i sitt grepp. Inte hårt och tvingande, utan mjukt, vilket i sig kunde vara magi. Han skrattade till.
“Förvånad?”
“Hu..hur?” Stammade hon till.
“Älvingar åldras inte mer än de själva vill.” Svarade han, men det var inte det Eydis hade undrat.

Han släppte henne och höjde armarna in mot salen.  Samtliga kristaller tilltog i sin styrka och hela rummet lystes upp.
“Det är så mycket jag vill visa dig Eydis. Så mycket jag kan lära dig! Jag trodde aldrig jag skulle finna en Älvinge till. Inte en så ung. Eydis!”

Han vände sig emot henne igen, men hon hade backat undan ett par steg. Det var som om den här hemligheten hade satt henne i chock. Hon visste inte vad hon skulle göra, vad hon skulle tro. Hur borde hon reagera? Och överkonungens.. var det ens konungen hon hade framför sig? Vad hade hänt med den gamle mannen? Den här mannens iver fick henne att känna sig osäker. Någonting kändes fel. Och när han slog ut med armen mot henne och ropade hennes namn än en gång fick hon nog. På bara en sekund var hon borta.

Han tittade länge efter henne och sänkte armen långsamt. Men leendet låg kvar på läpparna.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det är en kall hand som läggs på min arm, men en varm röst som talar till mig.
“Gör det inte.”

Det är min brors röst och han ser på mig medan han säger det. Söker min ögonkontakt, men jag har svårt att släppa Njall med blicken. Inte för att jag tycker det är spännande och intressant.  Jag tycker det är vedervärdigt och hemskt, men det känns på något sätt som om det är min plikt.
Om Dreki är här finns det också fler silvervingar på plats. Men jag lägger ingen vikt på det. Jag vet fortfarande inte om jag måste slåss emot dem allihop.

“Om du försöker rädda honom, Eydis, så har vi inget val än att se dig som en rebell. Då måste vi slåss emot dig.”
“Vi?” Frågar jag, utan att se på honom.
“Ja, du ger inte mig något val heller... eller någon av de andra, ingen vill göra det här.”  Lägger han till efter en stund.

Jag tvivlar inte på att de som är här för att bevaka är noga utvalda. Vartenda en utav riddarna kommer vara min vän. Det är folk som jag känner och tycker om. Som min bror, som Hamar,  Spani och vem vet vem mer. De kommer inte tveka om de måste slåss mot mig, jag vet det. Min bror varnar mig inte bara för att de inte vill slåss mot mig, utan också för att jag ska förstå det motstånd jag kommer möta.

Jag vänder mig mot honom, mot min bror som jag är så pass lik att alla förstår att vi är släkt.
“Man har alltid ett val, Dreki.”
- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det var ingen större gåta vart Eydis skulle ta vägen. Det fanns inte många platser i landet som hon kände till, hon sökte sig givetvis till sin hemby. Men hon var redan utmattad efter att ha nyttjat sina krafter på ett sätt som hon aldrig hade gjort förut. Även på grund av en enorm hemlighet som hade delgivits henne.
Överkonungen Grimur var inte den han verkade vara. Dessutom så var han.. en Älvinge...

Efter en bit på vägen så svimmade hon helt enkelt av utmattning. På en bädd av snö gömd inne i en skog sov hon några timmar innan hon vaknade igen, precis lika förvirrad som förut. Hon bet ihop och reste sig upp, vände blicken mot sitt mål och försvann.

När hon anlände till byn var det kväll, mörkt som vanligt och det var något som stack henne i ögonen. Det var då hon la märke till att det inte var helt mörkt. Det låg glöd här och var, bland raserade hus. Raserade hus? Helt utan att tänka på hade hon tagit sig till det hus där Njall bodde... hade bott. Det smällde till högt från en hög med trä som fick henne att rycka till. Då såg hon sig omkring.
Samtliga av husen var.. nerbrända. Det låg fortfarande rök i luften, lukten låg kvar. Eydis såg sig omkring, vilt snurrande hit och dit. Hon började springa in mot byns lilla torg, men allt var ruiner. Paniken steg i halsen på henne och hon ropade vartenda namn hon kunde komma på. Men det kom inga svar. Hela byn låg tyst och öde förutom glödens och gnistors sprakande.

Hon kom fram till torget och föll ner på knäna. Stirrandes ut i tomma luften började hon stilla gråta. Det var som om hon inte själv märkte sorgen som steg inom henne. Utan tårarna började bara rinna ner för kinderna. Då hörde hon en röst bakom sig.

“Jag hoppas du är nöjd.”

Hon vred på kroppen och fick syn på sin mor stående ensam bakom henne. Med armarna i kors stirrade hon på henne.

“För det är din förtjänst det här.” Hon slog ut med armarna och såg sig om. “Det ditt fel att Moheidur inte längre finns. Dina lögners fel!”
“Nej!” Eydis skakade på huvudet. “Jag ville aldrig…”
“Du vill!” Hennes mor var framme vid henne och drog upp henne på benen. Höll ett stadigt tag i vardera arm och stirrade in i hennes ögon. “Allt det här för vad du vill! Om du hade varit en god dotter. En bra flicka som lyder hade du berättat för mig vad du var. Då kunde jag skickat dig till överkonungen. Och istället för att vara nerbränt så skulle Moheidur vara rikt! Jag skulle vara rik!”
“Jag ville inte-” Hon blev avbruten av en örfil över ansiktet.
“Tyst din unge! Om du kunde använda huvudet skulle du förstå att det inte alltid handlar om vad du vill.”

Eydis stirrade på henne med öppen mun, stapplade ett par steg bakåt. En ny känsla av skuld hade börjat sprida sig inuti henne. Hon såg sig omkring på förstörelsen. Allt som stod upp var stora bjälkar som rasat på varandra. Det enda huset som var byggt av sten hade en kortsida kvar. Men allt var bränt och svärtat. Man kunde knappt tro att det en gång stått en by här. Att ungefär fyrtio familjer hade sina hem här. Denna byn var hela deras liv. Nu var allt förstört. Bränt till grunden med magisk eld som inte falnade förrän allt brunnit ner till grunden.
Jo, hon kunde känna magin i luften, från hettan. Hon hade aldrig mött någon som var starkare än en rödvinge förut, ändå kunde hon tydligt känna vibrationerna.

Var det ett straff för att hon hade levt hela sitt liv här utan att låta något veta vad hon var för något? Byborna visste inget. De enda som visste var Njall och hans familj, och de var redan borta. På ett instinktivt sätt visste hon att hon borde oroa sig mer för Njall, undra vad som hade hänt efter hon lämnat honom på klippan. Men det trycktes helt undan när en överväldigande rädsla och panik tog tag i henne och kramade hennes hjärta så hårt att hon inte kunde andas.

“Nu ska du göra det du alltid borde ha gjort.” Modern ställde sig rakryggad och höjde hakan. “Du följer med mig till huvudstaden. Där ska du kasta dig framför överkonungens fötter och be om nåd, så kanske han sparar ditt liv.”

Ögonen växte med förståelsen över vad hon sa, och nu kom skräcken som droppen som fick bägaren att rinna över.

“Nej.” Viskade hon tyst och knöt händerna.
“Nej? Nej?! Vill du- Eydis! EYDIS!”

Hon skrek efter sitt barn. Stampade arg med foten i makten. Men Eydis var redan borta, med en blixt av ljus hade hon försvunnit.